Allt sedan spelindustrin online växte fram under det tidiga 2000-talet har EU-länderna tillämpat olika strategier för att reglera industrin och begränsa spelandets skadeverkningar. Många länder hade förvisso tidigare lagstiftning rörande spel på landbaserade casinospel och andra hasardspel, men online industrin täcktes inte in. I synnerhet i länder där spelmonopol rådde, som i Sverige, ställde detta till problem. Länderna kunde inte kontrollera onlineverksamheten eller beskatta den. Allt fler EU-länder har nu tagit fram egna licenssystem för just nätcasinon för att återta kontrollen över sina spelmarknader, något som nyligen också skett i Sverige.
EU-lagen och spelregleringen
Från EU-håll har det aldrig funnits några direktiv, utan EU-länder har helt självständigt kunnat anpassa regleringen av spelindustrin – med några betydande undantag som framkommit ur prejudicerande mål i EU-domstolen. I Schindler C-275/92 fastställdes till exempel att lotteriverksamhet och hasardspel är att betrakta som en ekonomisk tjänst. Eftersom den fria rörligheten för varor, personer och tjänster är en av de centrala delarna av den inre marknaden får EU-länder inte förbjuda spel hos aktörer baserade i andra EU-länder.
Ytterligare praxis fastställde att regleringen av spelmarknaden fick ske om åtgärderna stod i proportion mot skyddsmålen, men att den fick vara diskriminerande. Om landet i fråga bedriver statlig spelverksamhet måste regleringen tillåta att utländska aktörer kan ansöka om speltillstånd på samma villkor som de nationella aktörerna. Med grund i denna praxis var det därför möjligt för Malta- och Gibraltar-baserade spelföretag att fortsätta erbjuda casinospel till svenskar, trots det svenska monopolet.
Nationell reglering av onlinespel
Länder som önskade införa en striktare reglering för casinospel online fick tänka om då det inte var möjligt att helt enkelt förbjuda utländska aktörer. Istället har man designat egna licenssystem. Även utländska aktörer kan beviljas licens inom detta system, men det ställer i sin tur krav på dem.
I Sverige infördes en ny spellag den 1 januari 2019. I praktiken innebar det att monopolet avskaffades och att aktörer som ville erbjuda en Storspelare bonus till svenska spelare nu behövde en licens för att kunna göra det. I Sverige innebär licenskravet att spelbolagen måste betala skatt på sina nettointäkter i Sverige. De måste också vara anslutna till Spelpaus för att skydda spelare med ett riskbeteende. Även marknadsföringen begränsas – den måste vara måttfull, men exakt vad denna måttfullhet innebär är ännu inte helt klart.
Den svenska lagstiftningen var i sin tur en kopia av lagstiftningen i Danmark och Storbritannien – två länder som uppnått en betydande kontroll över sina spelmarknader. Precis som Sverige hade Danmark ett spelmonopol (via Danske Spil) innan ny lagstiftning trädde i kraft 2012. Den nya lagen tillåter även utländska bolag att ge sig in på den danska marknaden, men de måste ha en licens. Intressant med det danska fallet är att Grönland och Färöarna, som båda är självstyrande, har rätt att reglera casinospel efter egen håg. På Grönland följer man den danska lagstiftningen medan spel om pengar förblir helt förbjudet på Färöarna. Storbritannien omreglerade sin spelmarknad 2014. Jämförelser mellan de båda länderna innan Sveriges nya lagstiftning visade att överlag var konsumentskyddet bättre i Storbritannien.
Av allt att döma verkar de nationella licenssystemen vara framtiden för spelreglering inom Europa. Det innebär att spelbolagen framöver kommer att behöva betala skatt i samtliga licensländer, samt ansluta sig till alla länders centrala självavstängningar. Det innebär ökade kostnader och administrativt arbete, vilket i slutänden kan leda till att färre bolag etableras. Å andra sidan innebär det också att de etablerade spelbolagen håller högre kvalitet och ger ett bättre konsumentskydd.